Nettonollutsläpp betyder så låga utsläpp som möjligt, där det som ändå släpps ut kompenseras med negativa utsläpp eller kolupptag på annat vis. På så vis blir de totala utsläppen ”noll”.
Oftast är det länder som talar om netto-noll-utsläpp, som mål för klimatpolitiken, ofta till en tid runt år 2050 (vilket beror på slutsatserna från IPCC, om vilka klimatåtgärder som behövs för att nå tvågradersmålet eller till och med 1,5-gradersmålet). Till dess tänker sig länderna att de ska minska utsläppen till noll där det går, och genom upptag av kol i till exempel skog ta hand om de utsläpp som ändå blir kvar – inte minst från jordbruk.
Konsumtionsbaserade utsläpp av växthusgaser är ett sätt att mäta och beräkna utsläpp som blivit allt vanligare. Till skillnad från det traditionella sättet att beräkna utsläpp, som är geografiskt, det vill säga vad som släpps ut inom ett land, innebär konsumtionsbaserad beräkning att samtliga utsläpp – oavsett var i världen de sker – som människorna i ett land orsakar inkluderas.
Så länge vi mest konsumerade lokalt producerade varor var den traditionella metoden att beräkna utsläpp naturlig att använda. I dagens Sverige är dock en stor del av konsumtionen importbaserad – oavsett om det gäller mat, elektronik eller kläder. På samma sätt exporteras en stor del av de varor som produceras i Sverige.
Istället för att beräkna territoriella utsläpp (inom ett lands yta) kan man alltså beräkna utsläppen som orsakas vid produktionen av samtliga varor som köps och säljs i ett land, och sedan ”dra av” utsläppen för det som exporteras, medan de importerade varornas utsläpp läggs till.
Med det konsumtionsbaserade beräkningssättet visar det sig att utsläppen som Sverige orsakar dels är högre (11 ton koldioxidekvivalenter per person och år, jämfört med 5-6 territoriella ton per person och år), dels fortsätter att öka. Ett annat exempel är att Kina, som har mycket stor export, visar sig ha lägre utsläpp, när det konsumtionsbaserade beräkningssättet används. För att undvika klimatförändringar behöver utsläppen per person och år ligga på ca 1,5 ton.
Skatt på flygresor är ett sätt att minska klimatskadliga utsläpp från flyget genom att göra resandet dyrare, och ge flygindustrin anledning att effektivisera och förbättra miljöprestandan.
Det har i många år talats om att beskatta flyget, både i Sverige och internationellt, främst på grund av två saker:
Det internationella flyget betalar ingen skatt på bränsle, till skillnad från nästan alla andra bränslen.
En flygskatt är planerad att införas i Sverige den 1 april 2018. Nivån på skatten föreslås ligga på tre olika belopp: 60 kronor för flygresor inom Europa, 250 kronor för flygresor till länder i närheten av Europa (mindre än 6000 kilometer bort) och 400 kronor för flygresor som går längre än 6000 kilometer från Stockholm. Undantag görs för vissa flyg- och personkategorier. Vissa delar av norra Sverige ska kompenseras ekonomiskt.
BECCS är en engelsk förkortning för att fånga upp och lagra koldioxid från biobränslen. Det engelska namnet är Bio-Energy Carbon Capture and Storage. Idéen med BECCS är att uppnå negativa utsläpp, det vill säga en minskning av halten växthusgaser i atmosfären. Om det fungerar i verkligheten, i tillräckligt stor skala för att ha en effekt på den globala uppvärmningen, är fortfarande oklart.
Miljömålsberedningen är en grupp människor som ska hjälpa regeringen att utforma en så bra miljö- och klimatpolitik som möjligt. 2016 publicerade Miljömålsberedningen ”En klimat- och luftvårdsstrategi för Sverige”, som handlar om hur Sverige ska nå målet om att inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser till 2045. Beredningen har även skrivit om ett ”klimatpolitiskt ramverk”.
Formellt är Miljömålsberedningen en del av regeringens utredningsorganisation, och heter M 2010:04. Personerna i beredningen är dels ledamöter från sju av riksdagspartierna, dels experter från myndigheter och andra organisationer. Beredningen skapades 2010 och ska vara klar 2020.
Den 22 juni 2016 överlämnade Miljömålsberedningen ”En klimat- och luftvårdsstrategi för Sverige” (SOU 2016:47) till regeringen. Klimatstrategin handlar om hur Sverige ska nå målet om att inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser till 2045. En separat del handlar om luftvalitet.
De viktigaste punkterna i klimatstrategin är:
etappmål för utsläpp av växthusgaser 2030 och 2040 för den icke-handlande sektorn samt ett utsläppsmål för inrikes transporter till 2030,
övergripande utgångspunkter för arbetet med att nå etappmålen och det långsiktiga målet,
åtgärder för att alla politikområden ska integrera klimataspekten,
styrmedel för att minska utsläppen av växthusgaser till 2030 med särskilt fokus på att öka omställningen av transportsektorn och
styrmedel och processer som skapar förutsättningar för att nå nettonollutsläpp senast 2045 med särskilt fokus på omställningen av basmaterialindustrin, jordbrukssektorn och samhällsplaneringen.
En utsläppsbroms kan vara lite allt möjligt, men här talar vi om den ”utsläppsbroms” som den rödgröna regeringen presenterade i juli 2016. I korthet är det ett namn på en idé om att köpa väldigt många utsläppsrätter och skrota dem, i syfte att få ner utsläppen inom EU.
Sedan EUs system för utsläppshandel startade har det varit möjligt att köpa utsläppsrätter och annullera (skrota) dem – det brukar kallas för klimatkompensation. Eftersom det under lång tid funnits för många utsläppsrätter på marknaden är det dock tveksamt om det har någon effekt på de faktiska utsläppen.
Utsläppsbromsen som den svenska regeringen vill införa innebär att 300 miljoner kronor om året mellan 2018 och 2040 ska användas för att köpa och skrota utsläppsrätter. Med dagens pris på utsläppsrätter motsvarar det drygt 6 miljoner utsläppsrätter om året. Varje utsläppsrätt symboliserar 1 ton koldioxid, om det även motsvarar ett faktiskt ton koldioxid i verkligheten är oklart. Regeringen menar även att utsläppsbromsen ska leda till att priserna stiger på utsläppsrätter, vilket även det är mycket osäkert.
Sustainable Development Goals är det mest använda engelska namnet för de globala målen för hållbar utveckling. Det förkortas både som SDG och SDGs. Ibland används det kortare uttrycket ”Global Goals”. Läs mer om de globala målen för hållbar utveckling här.
För alla världens länder har FN satt upp 17 globala mål om hållbar utveckling. Tillsammans har de 169 delmål. Målen handlar framför allt om att alla människor ska kunna leva goda liv, både ekonomiskt och socialt, och att det görs i en miljömässigt hållbar värld. Jämställdhet är en tydligt utpekad del av de globala målen. Till skillnad från de tidigare millenniemålen gäller de globala målen även industrialiserade länder som Sverige. Målen kallas för lite allt möjligt, till exempel:
Agenda 2030 (officiella namnet på vägen fram till målen)
Globala målen för hållbar utveckling
Sustainable Development Goals (engelska namnet som ofta förkortas SDGs eller SDGerna på halvsvenska)
SDG-målen
Nya FN-målen
Hållbarhetsmålen
FNs utvecklingsmål
FNs hållbara utvecklingsmål
FNs hållbarhetsmål för global utveckling
Post-2015 (så kallades ofta arbetet med att ta fram målen)
Klimatmålet, som har nummer 13, har fem delmål:
Stärka motståndskraften och förmågan att anpassa sig till klimatförändringarna
Integrera klimatåtgärder i alla länders politik och planering