Konsumtionsbaserade utsläpp av växthusgaser är ett sätt att mäta och beräkna utsläpp som blivit allt vanligare. Till skillnad från det traditionella sättet att beräkna utsläpp, som är geografiskt, det vill säga vad som släpps ut inom ett land, innebär konsumtionsbaserad beräkning att samtliga utsläpp – oavsett var i världen de sker – som människorna i ett land orsakar inkluderas.
Så länge vi mest konsumerade lokalt producerade varor var den traditionella metoden att beräkna utsläpp naturlig att använda. I dagens Sverige är dock en stor del av konsumtionen importbaserad – oavsett om det gäller mat, elektronik eller kläder. På samma sätt exporteras en stor del av de varor som produceras i Sverige.
Istället för att beräkna territoriella utsläpp (inom ett lands yta) kan man alltså beräkna utsläppen som orsakas vid produktionen av samtliga varor som köps och säljs i ett land, och sedan ”dra av” utsläppen för det som exporteras, medan de importerade varornas utsläpp läggs till.
Med det konsumtionsbaserade beräkningssättet visar det sig att utsläppen som Sverige orsakar dels är högre (11 ton koldioxidekvivalenter per person och år, jämfört med 5-6 territoriella ton per person och år), dels fortsätter att öka. Ett annat exempel är att Kina, som har mycket stor export, visar sig ha lägre utsläpp, när det konsumtionsbaserade beräkningssättet används. För att undvika klimatförändringar behöver utsläppen per person och år ligga på ca 1,5 ton.
Naturvårdsverket har förbättrat sin redovisning av konsumtionsbaserade utsläpp, se till exempel ”Tre sätt att beräkna klimatpåverkande utsläpp” på deras webbplats.