Under klimatförhandlingarna (och för all del även andra FN-möten) går länder samman i grupper för att få större tyngd. EIG är en sådan grupp, vars namn (The Environmental Integrity Group) kan översättas till Miljöintegritetsgruppen. Oftast används dock det engelska namnet även på svenska.
Gruppen består av industrialiserade länder som inte är med i någon av de större och viktigare grupperna för i-länder (EU eller Umbrella Group), det vill säga: Mexico, Schweiz, Sydkorea, Lichtenstein och Monaco.
Trots sin ringa storlek är gruppen ibland högljudd under klimatförhandlingarna och har vid ett antal tillfällen tagit ställning mot klimaträttvisa.
Ministrar från länderna i EIG – The Environment Integrity Group. Källa: IISD
Under klimatförhandlingarna (och för all del även andra FN-möten) går länder samman i grupper för att få större tyngd. The Umbrella Group är en viktig sådan grupp, med flera tunga medlemsländer. Det engelska namnet kan översättas till Paraplygruppen, men även på svenska används oftast det engelska namnet.
Gruppen är en lös sammansättning av de flesta industrialiserade länder som inte är medlemmar i EU, det vill säga: USA, Japan, Ryssland, Kanada, Australien, Norge, Ukraina, Nya Zeeland och Kazakstan.
Gruppen är ofta en bromskloss i klimatförhandlingarna och skapades under förhandlingarna av Kyotoprotokollet.
Delegater från the Umbrella Group överlägger under klimatförhandlingarna. Källa: IISD
Under klimatförhandlingarna (och för all del även andra FN-möten) går länder samman i grupper för att få större tyngd. LMDC är en viktig sådan grupp, med flera tunga medlemsländer. Den engelska förkortningen står för Like Minded Group of Developing Countries, vilket på svenska kan översättas till Likasinnade utvecklingsländer.
Inflytelserika medlemmar i gruppen inkluderar Kina, Indien, Saudiarabien och Venezuela, men antalet medlemmar är betydligt större. I klimatförhandlingarna står gruppen ofta mot de rika industrialiserade länderna som USA och EU. I dagsläget (okt 2016) är medlemmarna i LMDC följande länder: Algeriet, Bangladesh, Bolivia, Kina, Kuba, Ecuador, Egypten, El Salvador, Indien, Jordanien, Irak, Kuwait, Indonesien, Iran, Malaysia, Mali, Nicaragua, Pakistan, Saudiarabien, Sri Lanka, Sudan, Syrien, Venezuela och Vietnam.
Positioner av LMDC och andra grupper i klimatförhandlingarna. Källa: Lau Øfjord Blaxekjær & Tobias Dan Nielsen (2014): Mapping the narrative positions of new political groups under the UNFCCC
I de internationella klimatförhandlingarna under klimatkonventionen deltar förutom länder även andra grupper. En sådan grupp (”constituency” på engelskt FN-språk) är civilsamhället, och i den gruppen är nätverket som kallar sig Climate Action Network (CAN) en av de viktigaste aktörerna.
CAN består av de största miljöorganisationerna i världen (WWF, Greenpeace m fl) och en stor mängd ytterligare miljö- och biståndsorganisationer. Antalet medlemmar är närmare 1000, utspridda i 100 länder.
Under klimatförhandlingarna spelar CAN en aktiv och viktig roll som både observatör och pådrivare av ländernas agerande. Nätverket har regionala avdelningar, i grova drag en per världsdel. Flera svenska organisationer är medlemmar i CAN, bland andra Naturskyddsföreningen. Mer information på CAN Internationals webbplats: www.climatenetwork.org
GWP är en förkortning för ”Global uppvärmningspotential”, på engelska Global Warming Potential. Ibland kallas GWP för ”växthuspotential”. Global uppvärmningspotential är ett att översätta olika växthusgasers effekt på klimatet. Gaserna har olika stor effekt på den globala uppvärmningen och för att kunna jämföra dem räknar man om alla gaser till ”koldioxidekvivalenter”. Det görs med GWP, som alltså är ett värde på hur mycket gasen påverkar den globala uppvärmningen. Till exempel har metan ett GWP-värde på 21, vilket betyder att utsläpp av ett ton metan värmer upp jorden 21 gånger mer än utsläpp av ett ton koldioxid.
Global Warming Potential (GWP) för de vanligaste växthusgaserna. Data från IPCC.
Ju mer världen värms upp på grund av klimatförändringar, ju större är risken att effekterna blir katastrofala. Om den globala uppvärmningen hålls under två grader finns det en hyfsad chans att vi klarar oss undan de värsta effekterna (t ex att Grönlands hela inlandsis smälter), enligt forskare och FNs klimatpanel IPCC. Regeringar i världens flesta länder har därför kommit överens om hålla världen under två graders uppvärmning – även kallat 2-gradersmålet. Det är inskrivet i klimatkonventionen, UNFCCC.
Temperaturscenarier för 2000-talet. Idag är världen på väg mot närmare fyra grader (vit streckad linje). Bildälla: SVT/Torbjörn Johansson
I Parisavtalet kompletterades tvågradersmålet med ett mål om att helst hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader celsius.
De effekter klimatförändringarna medför innebär att människor och länder behöver anpassa sig till en ny verklighet, med andra odlingsmöjligheter, annat väder, högre vattennivåer och så vidare. Men i vissa fall är effekterna så dramatiska att det inte går att anpassa sig, det är då man talar om ”Loss and Damage”, på svenska Förluster och skador [av klimatförändringarna]. Ett tydligt exempel är de små ö-staterna som i vissa fall kommer att förlora hela sina länder på grund av den stigande havsnivån.
I de internationella klimatförhandlingarna är Loss and Damage ett känsligt ämne, eftersom flera industrialiserade länder är livrädda för de krav på ekonomisk kompensation som Loss and Damage kan leda till. Parisavtalet innebar dock att Loss and Damage tydligare erkänns.
Pakistanska bybor evakuerar sin by under en översvämning i Umerkot-området 16 september 2011. AFP PHOTO/STR – CDKN.org
Under klimatförhandlingarna och andra FN-möten går länder samman i grupper för att få större tyngd. AOSIS är en viktig sådan grupp, trots sin ringa storlek. Den engelska förkortningen står för Alliance of Small Island States, vilket på svenska kan översättas till Alliansen av små ö-stater. De små ö-staterna är några av de värst drabbade av klimatförändringarna (läs till exempel om Loss & Damage), vilket gjort att AOSIS kämpat hårt för högre ambition i de internationella klimatförhandlingarna.
De flesta länder som kallas SIDS (Small Island Developing States) är medlemmar i AOSIS, men inte alla. På kartan nedan syns de länder som är medlemmar eller observatörer, 44 stycken i november 2016:
AOSIS medlemsländer, källa: Wikipedia
Medlemsländerna är (engelska namn): Antigua and Barbuda, Bahamas, Barbados, Belize, Cape Verde, Comoros, Cook Islands, Cuba, Dominica, Dominican Republic, Fiji, Federated States of Micronesia, Grenada, Guinea-Bissau, Guyana, Haiti, Jamaica, Kiribati, Maldives, Marshall Islands, Mauritius, Nauru, Niue, Palau, Papua New Guinea, Samoa, Singapore, Seychelles, Sao Tome and Principe, Solomon Islands, St. Kitts and Nevis, St. Lucia, St. Vincent and the Grenadines, Suriname, Timor-Leste, Tonga, Trinidad and Tobago, Tuvalu och Vanuatu
Observatörsländerna är (engelska namn): American Samoa, Netherlands Antilles, Guam, U.S. Virgin Islands och Puerto Rico
Mer information på AOSIS egen webbplats: aosis.org
I klimatsammanhang har ozonlagret (eller ozonskiktet) inte så stor betydelse, men många blandar ihop det eftersom uttunningen av ozonlagret var ett miljöproblem som fick stor uppmärksamhet på 80-talet och 90-talet. När det gäller freon, gasen som orsakade problemet med ozonlagret, är det även en växthusgas med en egen sida i klimatordlistan.
Uttunnat ozonskikt över Antarktis 1999. Bild: NASA/TT
I klimatsammanhang betyder det engelska ordet ”mitigation” helt enkelt utsläppsminskningar [av växthusgaser]. Det är också den ena halvan av ordparet mitigation/adaptation, som ofta används tillsammans. För en förklaring av adaptation, se anpassning.
Skillnaden mellan Mitigation och Adaptation. Bildkälla: weADAPT
