Ofullständigt fluorerade kolväten (HFC) är en undergrupp av F-gaserna, som samtliga är växthusgaser. De är mycket starkare växthusgaser än koldioxid, så även små utsläpp av F-gaser kan ha stor inverkan på klimatet.
Fluorerade kolväten används i kyl-, luftkonditionerings- och värmepumpsutrustning och som ersättning för de ozonförstörande CFC-gaserna.
I de internationella klimatförhandlingarna talas det om NAPAs, nationella åtgärdsplaner för anpassning, som är ett sätt för utvecklingsländer att identifiera brådskande behov av anpasssning till de pågående klimatförändringarna. Åtgärder som skrivs in i sådana nationella åtgärdsplaner kan sedan finansieras med stöd från The Global Environment Facility (GEF), som är en fond för miljöinvesteringar i utvecklingsländer.
Du kan läsa mer on NAPA på UNFCCCs webbplats.
Se lustgas.
Metan är en av de vanligaste växthusgaserna med ca 21 gånger så stor påverkan på växthuseffekten som koldioxid. Metan kallas också sumpgas, eftersom den kan bildas vid nedbrytning av organiskt material i syrefattiga miljöer. De största utsläppen av metan kommer från jordbruket.
Naturgas och biogas består till största delen av metan.
Gemensamt genomförande brukar FN-termen Joint Implementation (som förkortas JI) kallas på svenska. Det är en av tre flexibla mekanismer i Kyotoprotokollet, och syftar till att minska växthusgasutsläppen genom konkreta projekt.
Gemensamt genomförande innebär att ett land eller företag kan finansiera utsläppsminskande projekt i ett annat land och för det få utsläppsrätter (som kallas ERUs). Till skillnad från det snarlika systemet CDM, där projekten genomförs i utvecklingsländer, innebär Gemensamt genomförande att projekten genomförs i industrialiserade länder (eller för att vara mer exakt, länder med åtaganden enligt Kyotoprotokollet).
Se utsläppshandel respektive utsläppsrätter.
Utsläppshandel är ett ekonomiskt styrmedel för att minska utsläpp av skadliga ämnen. Handel med utsläpp har skett under en längre tid, inte bara på klimatområdet. Tanken är att använda marknader för att sätta ett pris på utsläpp och effektivt kunna minska dem. Det finns exempel på när det har fungerat (svaveldioxid i USA) och när det inte har fungerat så bra (koldioxid i EU och under FN).
I klimatsammanhang finns det flera typer av utsläppshandel, där den som regleras i Kyotoprotokollet är den mest kända. Den innebär att länder kan sälja och köpa rätten till utsläpp av växthusgaser mellan varandra. I Sverige och Europa avses ofta EUs eget system för handel med utsläppsrätter när ordet utsläppshandel används. Där är det företag och inte länder som i första hand handlar med utsläppsrätterna.
F-gaser är ett samlingsnamn på en grupp växthusgaser som innehåller grundämnet fluor (F). De är mycket starkare växthusgaser än koldioxid, så även små utsläpp av F-gaser kan ha stor inverkan på klimatet. F-gaserna kan delas in i tre undergrupper: fluorkolväten (HFC), perfluorkarboner (PFC) och svavelhexafluorid (SF6).
Utsläpp av F-gaser kan ske från:
Dimetyleter, som förkortas DME, är en gas som kan användas som bränsle i dieselmotorer. Det ger låga utsläpp, och om bränslet är tillverkat av förnybara källor, t ex biogas eller svartlut från pappersmassaindustrin, är det även bra ur klimatsynpunkt. DME kan dock även komma att tillverkas av kol, vilket skulle kunna utöka och förlänga användningen av fossila bränslen för transporter avsevärt.
Att öka nyttan av använd energi, eller att med mindre energi få samma nytta som tidigare, kallas energieffektivisering. Ett enkelt exempel är lågenergilampor, som ger lika mycket ljus som glödlampor men använder mindre energi. Energieffektivisering är en viktig del i klimatarbetet, tillsammans med bytet från fossil till förnybar energi. I energiöverenskommelsen från juni 2016 betonas att energieffektiviseringen bör öka.
