Kyotoprotokollet är ett internationellt avtal om att minska utsläppen av växthusgaser. 1997 kom världens länder överens i Kyoto i Japan om att konkretisera klimatkonventionen med ett protokoll, Kyotoprotokollet.
Den första avtalsperioden för Kyotoprotokollet gällde fram till 2012, och det var en efterföljare till den som skulle förhandlats fram på klimatmötet COP15 i Köpenhamn 2009. Det misslyckades dock, och det dröjde till 2015 innan Parisavtalet beslutades på COP21.
Ett val man gör, ett beteende, en pryl – och mycket annat kan sägas vara klimatsmart. Det brukar betyda att något är mindre dåligt för klimatet än vad alternativen är. Det är till exempel klimatsmart att cykla, jämfört med att åka bil, eftersom utsläppen av växthusgaser blir lägre.
Det finns ingen tydlig definition av vad som krävs för att något ska kallas klimatsmart, så uttrycket används även när det kanske inte borde.
Klimatskeptiker kallas också klimatförnekare och är benämningen på personer som antingen hävdar att klimat inte alls förändras till det varmare, eller om de går med på det, att det inte är människan som orsakar förändringen. En förkrossande majoritet (97 procent) av forskare och vetenskapsmän, bland annat representerade i FNs klimatpanel IPCC, är överens om att den pågående klimatförändringen orsakas av människors aktiviteter, främst förbränningen av fossila bränslen som olja och kol.
Det har gjorts flera vetenskapliga studier om huruvida forskare är överens eller inte, och alla kommer fram till samma resultat:
Du kan läsa mer i den här forskningsartikeln: Consensus on consensus: a synthesis of consensus estimates on human-caused global warming
Klimatneutral innebär att ingen påverkan på klimatet orsakas. Det betyder att en verksamhet, produkt, person eller till och med ett land som är klimatneutral(t) inte ger upphov till några utsläpp av växthusgaser.
Men eftersom nästan allting orsakar någon form av utsläpp kan man istället bli klimatneutral genom att klimatkompensera, klimatbalansera eller klimatneutralisera – olika ord för samma sak, nämligen att man betalar för lika många kilo eller ton koldioxidutsläpp man själv orsakat, som då inte släpps ut någon annanstans. Om detta verkligen fungerar är diskutabelt, beroende på dels de metoder som ofta används, dels på hur mycket utsläppen totalt sett behöver minska. Ett generellt problem är att det är svårt att beräkna hur stora utsläpp man orsakar – i HELA sin verksamhet, eller hela sitt område.
Läs även om utsläppshandel, att vara klimatsmart och negativa utsläpp.
Klimatkonventionen är det vanligaste svenska namnet för the United Nations Framework Convention on Climate Change, förkortat UNFCCC. Det är ett internationellt avtal, juridiskt bindande för de länder som skrivit under. FNs ramkonvention om klimatförändring skulle en komplett svensk översättning kunna bli.
Vid FN-konferensen i Rio de Janeiro 1992 undertecknades ramkonventionen av så gott som samtliga länder i världen. Konventionens mål är att ”stabilisera halterna av växthusgaser i atmosfären på en nivå som förhindrar att mänsklig verksamhet påverkar klimatsystemet på ett farligt sätt”.
I december 2015 kom världens länder överens om ”the Paris Agreement”, Parisavtalet, som är en sorts handlingsplan för att konkret uppnå det klimatkonventionen beskriver på ett lösare vis. En föregångare till Parisavtalet är Kyotoprotokollet.
Sekretariatet till klimatkonventionen ligger i Bonn i Tyskland och är ofta det som avses när ”UNFCCC” används. Ibland används UNFCCC som namn på själva förhandlingarna om konventionen och dess protokoll och avtal. UNFCCC uttalas av vissa som U-N-F-triple-C på engelska.
Det finns en webbplats för klimatkonventionen med mer information: www.unfccc.int
Klimatkompensation innebär att utsläpp av koldioxid kompenseras med minskade utsläpp någon annanstans. Att kompensera för sina klimatfarliga utsläpp av växthusgaser görs oftast med hjälp av utsläppsrätter – vilket är en tveksam metod.
Klimatkompensation handlar om att minska skadan av handlingar som vi inte kan eller vill låta bli, trots att de har negativa effekter på klimatet. Det är viktigt att framhålla att vi inte kan klimatkompensera oss ur en ohållbar livsstil, men att det är en metod som går att använda för växthusgasutsläpp som det på kort sikt är svårt eller omöjligt att undvika. I klimatkompensationssammanhang finns det en kedja av steg som det brukar refereras till. Den består av fyra steg, även om steg två av någon anledning ofta hoppas över:
Det råder idag ingen tvekan om att utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser leder till klimatförändringar, vilket har stora och allvarliga konsekvenser. Det finns både en vetenskaplig och en politisk samsyn på att utsläppen behöver minskas och hållas nere, men det har än så länge inte resulterat i tillräckligt stora politiska, marknadsmässiga eller individuella förändringar för att utesluta klimatskadliga handlingar. Det största som har hänt i de internationella klimatförhandlingarna är det nya avtal som FN-klimatmötet i Paris 2015 resulterade i. Parisavtalet är dock inte lika ambitiöst som det behöver vara för att undvika en farlig global uppvärmning. I avtalet finns visserligen inbyggt möjligheten att öka ambitionerna efter hand, men risken är hög att det kommer att ta för lång tid. Ur ett globalt rättviseperspektiv är Parisavtalet lite bättre än tidigare avtal, men i huvudsak upprätthåller det den rådande ordningen.
Enskilda individer, företag och organisationer kan givetvis välja att agera på sätt som minskar utsläppen, men i en samhällstruktur och ett ekonomiskt system som till exempel förutsätter långa transporter med hjälp av fossila bränslen blir det svårt att inte ändå orsaka klimatskadliga utsläpp.
Det är i denna situation som man kan välja att klimatkompensera. Eftersom inte samhället gemensamt tar ansvar för att hålla nere utsläppen kan individer, företag, organisationer och till och med offentliga myndigheter själva välja att vidta klimatpositiva åtgärder som motvikt till de klimatnegativa åtgärder man inte kan eller vill undvika. På så sätt balanseras utsläppen, och den enskilda individen, företaget eller organisationen har på egen hand gjort det som inte samhället förmått skapa förutsättningar för.
Förutom den konkreta klimatnyttan som kompensationen innebär blir klimatkompensationen även en signal till politiker, företag och kunder med budskapet: ”Vi tar ansvar och är beredda att betala för de utsläpp vårt handlande innebär”. Det kan i förlängningen leda till ändrad politik och ändrad produktion och konsumtion, som i sig självt ger upphov till lägre utsläpp – och som då minskar behovet av klimatkompensation av individer och enskilda företag.
Det riktas ibland en berättigad kritik mot hela begreppet klimatkompensation, ofta med utgångspunkt i en av följande tre positionerna:
Det finns också mer specifik kritik mot de olika metoderna för klimatkompensering.
Dessutom finns det anledning till skepsis mot vissa av aktörerna på kompensationsmarknaden, eftersom det där precis som i andra branscher finns företag med tveksamma motiv och tillvägagångssätt. Oavsett karaktären (vinstdrivande företag, ideell förening, statlig myndighet) på någon som erbjuder klimatkompensation bör en så stor del som möjligt av priset för kompensationen gå till just det – alltså klimatkompensation, inte administration. Detta gäller för samtliga typer av klimatkompensation eftersom det i slutänden är antalet ton koldioxid som räknas, oavsett om det är utsläppsrätter från EU, FN eller en småskalig trädplantering i ett utvecklingsland.
Klimatförändringar är både något som sker naturligt och något som människan orsakar – sedan människan började elda fossila bränslen som kol och olja har den globala uppvärmningen gått snabbare än någonsin tidigare. Jordens medeltemperatur har höjts som en följd av den ökade växthuseffekten, som orsakas av människans utsläpp av växthusgaser.
Det vi talar om här är alltså antropogena klimatförändringar, det vill säga orsakade av människan, inte naturliga variationer.
Klimatförändringarna har flera sannolika effekter, där de viktigaste är:
Ett land som Kina med mer än 1,3 miljarder invånare ÄR viktigt när man talar om klimat, men tvärtemot vad som ofta framhålls är kinesernas utsläpp av växthusgaser inte mycket högre än våra. Om man räknar som vanligt, det vill säga inte räknar in import- och exportströmmar, ligger Kinas utsläpp per capita strax över Sveriges. Räknar man in import och export ökar Sveriges årliga utsläpp, medan Kinas minskar. Som jämförelse släpper medelamerikanen ut ca tre gånger så mycket som medelkinesen, och en afrikan från Zambia orsakar utsläpp som endast är en tjugondel av kinesens. Se även förklaringen av klimaträttvisa, och sidan med vanliga frågor.
IPCC är en panel av forskare från hela världen som utvärderar klimatförändringarna. På svenska brukar IPCC kallas FNs klimatpanel. Det fullständiga namnet på engelska är Intergovernmental Panel on Climate Change.
Det bedrivs ingen egen forskning inom IPCC, dataunderlaget kommer istället från forskare och universitet världen över. IPCC grundades 1988 av Världsmeteorologiorganisationen (World Meteorological Organization, WMO) och FNs miljöprogram (United Nations Environment Programme, UNEP). I Sverige är SMHI nationell kontaktpunkt för IPCC.
Du kan läsa mer på IPCCs webbplats, på SMHIs webbplats och på Naturvårdsverkets webbplats.
Jordens temperatur varierar naturligt, men sedan några hundra år tillbaka har medeltemperaturen höjts mer än den tidigare gjort. Temperaturen har stigit – och fortsätter att stiga – som en följd av den ökade växthuseffekten, som orsakas av människans utsläpp av växthusgaser. Denna temperaturökning kallas global uppvärmning. Hittills har den globala medeltemperaturen stigit med ungefär 1 grad, jämfört med tiden innan människan började släppa ut växthusgaser.
Om utsläppen fortsätter kommer temperaturen också att fortsätta att stiga. Just nu (2017) ser världen ut att gå emot en global uppvärmning på ungefär 3-5 grader i slutet av detta århundrade (år 2100).
På bilden nedan syns ett antal indikatorer på global uppvärmning, det vill säga saker som händer i naturen som vi kan observera när det blir varmare. Det är till exempel:
En effekt av den globala uppvärmningen är att klimatet förändras, alltså det vi brukar kalla klimatförändringar. Klimatförändringarna i sin tur leder till en rad obehagliga konsekvenser för människor världen över, men framför allt för människor som lever i fattigdom.
