Utsläppsbroms

En utsläppsbroms kan vara lite allt möjligt, men här talar vi om den ”utsläppsbroms” som den rödgröna regeringen presenterade i juli 2016. I korthet är det ett namn på en idé om att köpa väldigt många utsläppsrätter och skrota dem, i syfte att få ner utsläppen inom EU.

Klimatminister Isabella Lövin och Näringsminister Mikael Damberg presenterar försäljningen av Vattenfalls kolgruvor och utsläppsbromsen. Bild: Regeringskansliets webb-TV
Klimatminister Isabella Lövin och Näringsminister Mikael Damberg presenterar försäljningen av Vattenfalls kolgruvor och utsläppsbromsen. Bild: Regeringskansliets webb-TV

Sedan EUs system för utsläppshandel startade har det varit möjligt att köpa utsläppsrätter och annullera (skrota) dem – det brukar kallas för klimatkompensation. Eftersom det under lång tid funnits för många utsläppsrätter på marknaden är det dock tveksamt om det har någon effekt på de faktiska utsläppen.

Utsläppsbromsen som den svenska regeringen vill införa innebär att 300 miljoner kronor om året mellan 2018 och 2040 ska användas för att köpa och skrota utsläppsrätter. Med dagens pris på utsläppsrätter motsvarar det drygt 6 miljoner utsläppsrätter om året. Varje utsläppsrätt symboliserar 1 ton koldioxid, om det även motsvarar ett faktiskt ton koldioxid i verkligheten är oklart. Regeringen menar även att utsläppsbromsen ska leda till att priserna stiger på utsläppsrätter, vilket även det är mycket osäkert.

Bakgrunden till den ”utsläppsbroms” som beskrivs här är regeringens försäljning av Vattenfalls kolgruvor. Miljöpartiet behövde helt enkelt kunna presentera något ”klimatvänligt” som kompensation för utsläppen som brunkolet leder till.

Mer information om ”utsläppsbromsen” finns på regeringens webbplats.

Additionalitet

I klimatsammanhang används ordet additionalitet i två huvudsakliga betydelser:

  1. Om pengarna till klimatfinansiering för fattiga länder är utöver det utlovade biståndet kallas de additionella. De industrialiserade länderna (Sverige t ex) har lovat att klimatfinansieringen inte ska tas av biståndspengarna, men de löftet har inte hållits i någon större utsträckning.
  2. Vid bedömningen av CDM-projekt, det vill säga klimatsmarta projekt som genomförs i utvecklingsländer men finansieras av industrialiserade länder. Additionalitet betyder då att projektet endast kan genomföras med CDM-stödet, och alltså inte skulle ha blivit av utan CDM-stödet.
Aktion av ungdomsorganisationer på klimattoppmötet COP19. Källa: Adopt a Negotiator, 2013, Creative Commons.
Aktion av ungdomsorganisationer på klimattoppmötet COP19. Källa: Adopt a Negotiator, 2013, Creative Commons.

Gold Standard

Gold Standard certifiering av utsläppsrätterGold Standard är en märkning av utsläppsrätter (reduktionsenheter) från projekt där höga krav ställs på additionalitet och projektens totala miljö- och samhällspåverkan. Ett antal miljöorganisationer (t ex Världsnaturfonden WWF) ligger bakom märkningen. Gold Standard är sannolikt den ”bästa” märkningen som går att hitta för klimatkompensation, vilket inte nödvändigtvis är bra nog.

Gold Standard är en märkning för utsläppsrätter av hög kvalitet, som kan användas vid klimatkompensation.
Gold Standard är en märkning för utsläppsrätter av hög kvalitet, som kan användas vid klimatkompensation.

Projektbaserade mekanismer

Projektbaserade mekanismer är det krångliga namnet på ett sätt att sälja och köpa utsläppsrätter mellan länder. Oftast syftas det på CDM och JI, två standarder som skapades i och med Kyotoprotokollet. I Kyotoprotokollet finns tre så kallade flexibla mekanismer, där två av dem dessutom brukar kallas projektbaserade. Det är investeringssystemen CDM och JI, eftersom de bygger på att enskilda projekt som är bra för klimatet kommer till stånd. Mer information finns på sidorna för respektive förkortning.

Regeringens förslag till införande av projektbaserade mekanismer, som en del av länkdirektivet. Ds 2005:19.
Regeringens förslag till införande av projektbaserade mekanismer, som en del av länkdirektivet. Ds 2005:19.

Utsläppshandel

Utsläppshandel är ett ekonomiskt styrmedel för att minska utsläpp av skadliga ämnen. Handel med utsläpp har skett under en längre tid, inte bara på klimatområdet. Tanken är att använda marknader för att sätta ett pris på utsläpp och effektivt kunna minska dem. Det finns exempel på när det har fungerat (svaveldioxid i USA) och när det inte har fungerat så bra (koldioxid i EU och under FN).

I klimatsammanhang finns det flera typer av utsläppshandel, där den som regleras i Kyotoprotokollet är den mest kända. Den innebär att länder kan sälja och köpa rätten till utsläpp av växthusgaser mellan varandra. I Sverige och Europa avses ofta EUs eget system för handel med utsläppsrätter när ordet utsläppshandel används. Där är det företag och inte länder som i första hand handlar med utsläppsrätterna.

Klimat- och miljöminister Åsa Romson på EU-möte om utsläppshandel i Luxemburg den 26 oktober 2015. Bild: Europeiska unionens råd
Dåvarande klimat- och miljöminister Åsa Romson på EU-möte om utsläppshandel i Luxemburg den 26 oktober 2015. Bild: Europeiska unionens råd

Utsläppsrätter

Utsläppsrätter kan användas i system för utsläppshandel.

Det finns utsläppsrätter i flera länder, för utsläpp av olika saker, men i det här sammanhanget talar vi om utsläppsrätter för någon av växthusgaserna, oftast koldioxid. En utsläppsrätt, ibland kallad reduktionsenhet, ger innehavaren rätt att släppa ut klimatfarliga gaser motsvarande ett (1) ton koldioxid. Utsläppsrätter kan säljas och köpas. De vanligaste utsläppsrätterna finns inom EU, men det finns även ett omfattande FN-system för utsläppsrätter. Se även förklaringarna om utsläppshandel, klimatkompensation, CDM och Gold Standard.

Klimatneutral

Klimatneutral innebär att ingen påverkan på klimatet orsakas. Det betyder att en verksamhet, produkt, person eller till och med ett land som är klimatneutral(t) inte ger upphov till några utsläpp av växthusgaser.

Men eftersom nästan allting orsakar någon form av utsläpp kan man istället bli klimatneutral genom att klimatkompensera, klimatbalansera eller klimatneutralisera – olika ord för samma sak, nämligen att man betalar för lika många kilo eller ton koldioxidutsläpp man själv orsakat, som då inte släpps ut någon annanstans. Om detta verkligen fungerar är diskutabelt, beroende på dels de metoder som ofta används, dels på hur mycket utsläppen totalt sett behöver minska. Ett generellt problem är att det är svårt att beräkna hur stora utsläpp man orsakar – i HELA sin verksamhet.

För att bli klimatneutral behöver skadliga utsläpp av växthusgaser kompenseras med minskade utsläpp någon annanstans.
För att bli klimatneutral behöver skadliga utsläpp av växthusgaser kompenseras med minskade utsläpp någon annanstans.

Klimatkompensation

Klimatkompensation innebär att utsläpp av koldioxid kompenseras med minskade utsläpp någon annanstans. Att kompensera för sina klimatfarliga utsläpp av växthusgaser görs oftast med hjälp av utsläppsrätter – vilket är en tveksam metod.

Klimatkompensera, bli klimatneutral, klimatbalansera - många namn för samma sak. Bildkälla: Utsläppsrätt.se
Klimatkompensera, bli klimatneutral, klimatbalansera – många namn för samma sak. Bildkälla: Utsläppsrätt.se

Klimatkompensation handlar om att minska skadan av handlingar som vi inte kan eller vill låta bli, trots att de har negativa effekter på klimatet. Det är viktigt att framhålla att vi inte kan klimatkompensera oss ur en ohållbar livsstil, men att det är en metod som går att använda för växthusgasutsläpp som det på kort sikt är svårt eller omöjligt att undvika. I klimatkompensationssammanhang finns det en kedja av steg som det brukar refereras till. Den består av fyra steg, även om steg två av någon anledning ofta hoppas över:

  1. Beräkna utsläppen och identifiera handlingarna som orsakar dem. Utan kunskap om hur stora utsläpp man orsakar är det svårt att göra någonting.
  2. Undvik de utsläppande handlingar som är möjliga att ersätta med andra eller helt enkelt hoppa över de utsläppande handlingarna. Till exempel flygresor som kan ersättas med videomöten eller semestrar i närområdet.
  3. Minska utsläppen i de handlingar som återstår, till exempel genom att byta från fossila till förnybara bränslen.
  4. Kompensera de utsläpp som trots allt återstår, till exempel genom att köpa utsläppsrätter.

Det råder idag ingen tvekan om att utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser leder till klimatförändringar, vilket har stora och allvarliga konsekvenser. Det finns både en vetenskaplig och en politisk samsyn på att utsläppen behöver minskas och hållas nere, men det har än så länge inte resulterat i tillräckligt stora politiska, marknadsmässiga eller individuella förändringar för att utesluta klimatskadliga handlingar. Det största som har hänt i de internationella klimatförhandlingarna är det nya avtal som FN-klimatmötet i Paris 2015 resulterade i. Parisavtalet är dock inte lika ambitiöst som det behöver vara för att undvika en farlig global uppvärmning. I avtalet finns visserligen inbyggt möjligheten att öka ambitionerna efter hand, men risken är hög att det kommer att ta för lång tid. Ur ett globalt rättviseperspektiv är Parisavtalet lite bättre än tidigare avtal, men i huvudsak upprätthåller det den rådande ordningen.

Enskilda individer, företag och organisationer kan givetvis välja att agera på sätt som minskar utsläppen, men i en samhällstruktur och ett ekonomiskt system som till exempel förutsätter långa transporter med hjälp av fossila bränslen blir det svårt att inte ändå orsaka klimatskadliga utsläpp.

Det är i denna situation som man kan välja att klimatkompensera. Eftersom inte samhället gemensamt tar ansvar för att hålla nere utsläppen kan individer, företag, organisationer och till och med offentliga myndigheter själva välja att vidta klimatpositiva åtgärder som motvikt till de klimatnegativa åtgärder man inte kan eller vill undvika. På så sätt balanseras utsläppen, och den enskilda individen, företaget eller  organisationen har på egen hand gjort det som inte samhället förmått skapa förutsättningar för.

Förutom den konkreta klimatnyttan som kompensationen innebär blir klimatkompensationen även en signal till politiker, företag och kunder med budskapet: ”Vi tar ansvar och är beredda att betala för de utsläpp vårt handlande innebär”. Det kan i förlängningen leda till ändrad politik och ändrad produktion och konsumtion, som i sig självt ger upphov till lägre utsläpp – och som då minskar behovet av klimatkompensation av individer och enskilda företag.

Men fungerar det då?

Det riktas ibland en berättigad kritik mot hela begreppet klimatkompensation, ofta med utgångspunkt i en av följande tre positionerna:

  1. Att kompensera minskar inte de totala utsläppen – vilket är nödvändigt för att förhindra allvarliga effekter av klimatförändringen – istället innebär kompenseringen som bäst att utsläppen inte ökar ytterligare.
  2. När kompensationen innebär att vi i den rika delen av världen köper utsläppsutrymme av människor i de fattiga delarna av världen fortsätter en kolonialistisk eller imperialistisk tradition, med ett orättvist utnyttjande av mer resurser än vi i den rika delen av världen har rätt till.
  3. Att klimatkompensera kan liknas vid att ”köpa sig fri” för att fortsätta med samma beteende som förut. Risken är då att viljan att göra riktiga förändringar minskar. Ofta används liknelsen med avlatsbrev, som var en funktion i den katolska kyrkan där botgöring för synder kunde göras genom betalning.

Det finns också mer specifik kritik mot de olika metoderna för klimatkompensering.

Dessutom finns det anledning till skepsis mot vissa av aktörerna på kompensationsmarknaden, eftersom det där precis som i andra branscher finns företag med tveksamma motiv och tillvägagångssätt. Oavsett karaktären (vinstdrivande företag, ideell förening, statlig myndighet) på någon som erbjuder klimatkompensation bör en så stor del som möjligt av priset för kompensationen gå till just det – alltså klimatkompensation, inte administration. Detta gäller för samtliga typer av klimatkompensation eftersom det i slutänden är antalet ton koldioxid som räknas, oavsett om det är utsläppsrätter från EU, FN eller en småskalig trädplantering i ett utvecklingsland.

CDM – Clean Development Mechanism

Mekanismen för ren utveckling är den ganska styltiga översättningen av den engelska termen ”Clean Development Mechanism” som kommer från Kyotoprotokollet. Den engelska förkortningen är CDM. Väldigt förenklat handlar det om att rika industrialiserade länder med höga utsläpp kan bekosta åtgärder som minskar utsläppen i fattigare utvecklingsländer, och sedan få tillgodoräkna sig de utsläppsminskningarna. Denna sorts projekt ger upphov till en annan sorts utsläppsrätter (som kallas CERs) än de utsläppsrätter som EU använder i sitt eget handelssystem för utsläppsrätter.

Ett energiprojekt i Indien illustrerar problemen med att svenska utsläpp ska minskas genom köp av utsläppskrediter i utvecklingsländer - CDM-rapport från Swedwatch.
Ett energiprojekt i Indien illustrerar problemen med att svenska utsläpp ska minskas genom köp av utsläppskrediter i utvecklingsländer – CDM-rapport från Swedwatch

Du kan läsa mer på FNs webbplats om CDM: cdm.unfccc.int